Visst, jag kanske har hatat dig.
Förbannat dig för att du sagt något jag ansett var helt onödigt.
Men när du gick insåg jag vad jag tappade.

Du var den enda som förstod mig,
den enda jag kunde prata ut med.
Du var den enda som fick mig att resa mig efter att ha fallit
om och om igen.

Jag hatar mig själv för allt jag sagt till dig.
Alla ord som kom ur min mun var sådant som
dök upp hjärnan efter allting som hänt, och du vet vad jag syftar på.

Jag skulle ha stängt inne mig själv,
tänkt igenom vad fan jag gjorde,
och vad i helvete gjorde jag?

Jag satte mig och grät.
När ingen ser gråter jag som ett barn.

Jag har slutat tro att allt löser sig.
För det gör det inte. Inte en chans.
Att komma till denna nivån var lätt,
men att ta sig tillbaka till det jag en gång var,
det är ett väldigt stort steg.
Ett steg som inte jag har kapacitet eller ork till att ta.

Jag förlorade en vän, en äkta vän.