Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände när jag såg dig för första gången.

Jag kan inte förstå att jag lät mig själv känna den känslan igen.

Det är inte konstigt att jag mår som jag mår efter alla dessa svek.

Alla dessa löften, vart tog de vägen?

”Jag kommer stanna hos dig för evigt”, du hade rätt, för tiden har runnit ut.

Men en dag lär du komma till ett tillfälle där även du känner saknad. En saknad som inte kommer gå att hjälpa. Du har förlorat alla dina chanser. Och även om du kommer krypande tillbaka så kommer jag inte ta emot dig. Det finns inget sätt att åtgärda det. Våra dagar är över. Jag saknar den vänskap som vi hade. Du var den jag kunde prata med när det gällde privata saker. Men nu är det över. Jag är nedbruten och förkrossad. Jag kommer aldrig kunna bli den där glada och positiva tjejen igen. Inte utan en stöttande hand vid min sida som visar mig rätt riktning och hjälper mig genom alla sorger och depressioner.

Jag skulle bara vilja tacka dig för allt. Alla de gånger du tröstat mig när jag varit ledsen, alla de leenden du skapat, alla gånger du fått mig att le när hoppet tagit slut.

Om jag bara kunde, så skulle jag.
Men jag kan inte…

   Can't you see, you're beautiful to me <3