And I love you more 
Than I did before 
And if today I don't see your face 
Nothing's changed no one can take your place 
It gets harder everyday 

Say you love me more 
Than you did before 
And I'm sorry it's this way 
But I'm coming home 
I'll be coming home 
And if you ask me I will stay 
I will stay 

Tårar... Allt jag ser är tårar...

Ibland undrar jag vad fan jag håller på med. Varför håller jag på och fegar ur hela tiden? Och varför i helvete låter jag inte mig själv ha lite roligt? Varför ska jag alltid vara den som sitter ensam och kollar på väggarna istället för att ta mig för saker och göra någonting. Jag menar, varför kan jag inte ta en heldag ute garaget och fixa med sådant jag tycker är roligt? Istället för att sitta inne vid datorn och kolla på gamla bilder som får mig att må jättedåligt, dagarna blir inte längre och bättre för det. Det har aldrig tagit emot så mycket att göra något roligt innan. Men när allting blev fel, med vänskapen och allting, så stängde jag in mig själv i det som var negativt, och såg inte allt positivt som är runt omkring mig. Dock ser jag fortfarande inte det positiva, men jag försöker. Snart blir jag ett år äldre, vilket ger ett nytt år med nya erfarenheter, om jag inte låter det ta slut nu. Men utan svek och tårar lär man sig inte att uppskatta det man har, och har man inte tråkigt så lär man sig inte att uppskatta de roliga stunderna i livet.

(skolfotot)   Without you, my world would stop turning.

Jag kan inte med ord beskriva vad jag kände när jag såg dig för första gången.

Jag kan inte förstå att jag lät mig själv känna den känslan igen.

Det är inte konstigt att jag mår som jag mår efter alla dessa svek.

Alla dessa löften, vart tog de vägen?

”Jag kommer stanna hos dig för evigt”, du hade rätt, för tiden har runnit ut.

Men en dag lär du komma till ett tillfälle där även du känner saknad. En saknad som inte kommer gå att hjälpa. Du har förlorat alla dina chanser. Och även om du kommer krypande tillbaka så kommer jag inte ta emot dig. Det finns inget sätt att åtgärda det. Våra dagar är över. Jag saknar den vänskap som vi hade. Du var den jag kunde prata med när det gällde privata saker. Men nu är det över. Jag är nedbruten och förkrossad. Jag kommer aldrig kunna bli den där glada och positiva tjejen igen. Inte utan en stöttande hand vid min sida som visar mig rätt riktning och hjälper mig genom alla sorger och depressioner.

Jag skulle bara vilja tacka dig för allt. Alla de gånger du tröstat mig när jag varit ledsen, alla de leenden du skapat, alla gånger du fått mig att le när hoppet tagit slut.

Om jag bara kunde, så skulle jag.
Men jag kan inte…

   Can't you see, you're beautiful to me <3

Du säger att du älskar regnet, men när regnet kommer fäller du upp ditt paraply.

Du säger att du älskar blåsten, men när blåsten kommer stänger du din dörr.

Du säger att du älskar solen, men när solen kommer letar du efter skugga.

Det är därför jag blir så rädd, när du säger att du älskar mig.

   <3